Skip navigation
Deutsch English

Nordsvensken

Den Nordsvenska hästen har sedan länge funnits i Sverige. Den har traditionellt använts till jord- och skogsbruk och tillhör en av våra lantraser. Tidigare var den vanligt förekommande i stora delar av landet men efter hand som jordbruksmaskiner och skogsmaskiner har tagit dess plats har den blivit alltmer sällsynt. Den står numera med i Jordbruksverkets lista över hotade svenska lantraser. Under de senaste åren har man dock upptäckt vilken förträfflig häst detta är även inom ridsporten. Numera betäcks runt 1000 nordsvenska ston årligen av de cirka 120-130 godkända hingstarna.

Av olika anledningar har aveln påverkat den Nordsvenska hästen sedan långt tillbaka. Den delas in i olika typer från den tyngre till den lättare rasen. När jordbruket började effektiviseras under senare delen av 1800-talet med tyngre och större redskap krävdes större och tyngre hästar. Avelsarbetet följde två linjer, dels på den grövre arbetshästen för jordbruket där man korsade in ardenner, percheron, clydesdale, pinzgauer, cleveland m.fl. Dels en lättare skogshäst, en blandning mellan norska Dölehästar och nordsvenska hästar som var lätta, sega och energiska uppskattade för sin energi och framåtanda.

På Wången i Jämtland startades 1903 en hingstuppfödning av den nordsvenska rasen. Varje år köpte man in lovande hingstföl som man födde upp och körde in för premiering som sedan såldes. På så vis skapade man en bra avelsbas. 1986 blev Wången en stiftelse som sedan upplöstes och Wången lades ner under 1990-talet varpå den traditionsrika nordsvenska hingstuppfödningen avslutades. Vår häst Triol var en av de sista hästarna som lämnade Wången, han blev dock aldrig någon hingst.

Runt förra sekelskiftet var nordsvensken cirka 150 cm i mankhöjd och 90% av hästarna var bruna, övriga var gulbruna, blacka, fuxar och svarta.

Den spännvidd från lättare till tyngre nordsvenska hästar som länge funnits ställdes på sin spets under 1900-talets senare del då även travtävlingar och ridning började bli mer populärt. Det är den mindre, lättare nordsvensken som mest liknar den uråldriga skandinaviska hästen, vikingarnas häst.

Den nordsvenska travaren, eller kallblodstravaren som den numera ofta kallas, avlades fram efter 1950 då travsporten ökade i Sverige. Man importerade norska travmeriterade hingstar men Föreningen Nordsvenska hästen ville inte acceptera dessa då man ansåg att brukshästen skulle påverkas “menligt av de lätta travarna”. Redan 1964 delades stamboken i en “nordsvensk brukshäst” och en “nordsvensk kallblodstravare”. Då konnkurrensen på travbanorna hårdnade började travhästuppfödare betäcka nordsvenska ston med varmblodstravare för att nå bättre resultat. En del kallblodstravare är därför inte särskilt lika de nordsvenska brukshästarna längre. Vår häst Blacken tillhör förmodligen den stam som blev uppblandad med varmblodstravare och är inte särskilt lik nordsvensken.

Den nordsvenska brukshästens egenskaper har beskrivits av Håkan Hallander på följande sätt:
-Den tar sig fram på ett förnuftigt vis, även där det kan te sig nästan omöjligt. Nordsvensken rör sig smidigt mellan stenar, buskar, vindfällen, trädtoppar och ris. Djup snö får inte utgöra något hinder i framkomligheten. Han väljer ofta själv den bäst framkomliga vägen.

Wilhelm Hallander, initiativtagaren till Föreningen Södra Dalarnes Hästvänner1894, beskrev nordsvensken så här:
-De för den nordsvenska hästen särskilt utmärkande egenskaperna äro ju först och främst en högre grad av rörlighet och energi i förening med en i förhållande till storleken betydande styrka, som gör honom till en på samma gång god arbetshäst och rask och uthållig landsvägshäst; därtill kommer dess smidighet och vighet, som möjliggör dess användning i den mest oländiga terräng, och dess förmåga att rätt använda sin styrka, som gör att den icke går sönder, trots att arbetet många gånger kan synas betydligt öfverstiga hans krafter, och så slutligen dess egenskap att vara anpassad efter våra förhållanden, så att vi icke behöfva befara någon degeneration.